Ljust minne

Detta inlägg är inget roligt inlägg. Ingen humor, ingen ironi. Det handlar om sorg och död. Å liv. Jag postar det inte för min skull utan för att det finns andra som tvingas gå igenom liknade saker och då är internet en fantastisk plats att hitta stöd och råd på. I bland kan det räcka att bara läsa om någon som gått igenom något liknade. En trist och tråkig och väldigt personlig upplevelse om hur det var för oss (fast jag kan bara tala för mig själv) att förlora ett barn i magen i vecka 26. Det första barnet, innan man visste hur det skulle vara att få barn. Eller förlora det.

Jag kommer inte ihåg hur det gick till när vi fick reda på att vi skulle ha barn. Blandar ihop graviditetstesten med Kicken och Kacka. Vi berättade tidigt för familj och vänner och på jobbet. Nu i efterhand är det en kommentar som etsat sig fast. Jag tror jag va i vecka 10 när en kollega sa: Grattis! Men att du vågar berätta såhär tidigt? Jag svarade att om det inte skulle gå vägen hade jag nog känt likadant oavsett om jag sagt det till någon eller inte.

Veckorna gick. DDs syster väntade barn i samma veva, de va någon/några månader innan oss. Så va det dags för ultraljudet i vecka 18. Barnmorskan kopplade på ultraljudet, tittade snabbt och frågade skeptiskt vilken vecka vi va i. Vecka 18, sa vi. Det
är inte möjligt sa hon, detta barnet är max 15 veckor. Näe, sa vi. Vecka 18. Helt hundra. Jag hade bara haft en mens efter att jag slutat med p-sprutan och vi testade positivt 3,5 vecka efter det. Hon fortsatte och sa att det syntes väldigt tydligt att det va max vecka 15 och att vi fick komma tillbaka när vi va i ”rätt” vecka. Vi försökte skämta till det och sa att det kanske bara va en dvärg, vi är ju inte jättelånga. Skämtet gick inte hem och hon gick till datorn och knapprade fram ett nytt BFdatum till oss. Jag gjorde lite huvudräkning och sa återigen till henne att det kan inte stämma för i så fall testade vi positivt på gravtest innan tillverkningsdatum. Ja sa hon, det kan verka märkligt men så är det. Vi orkade inte tjafsa mer, fick ett nytt datum och gick därifrån lite snopna. När jag kom till jobbet frågade de hur det hade gått och jag sa att barnet va för litet så vi skulle dit om tre veckor igen. Jag visste då inte hur rätt jag hade. Mina kollegor sa något i stil med att ”ja, ja, datumen spelar inte så stor roll, barnet kommer när det är klart”. Å sen tänkte vi inte mer på det.

Ultraljudet tre veckor senare sa då att vi va i vecka 18 men barnmorska som gjorde det ultraljudet va helt ny och ungen låg så hon ej kunde få en bra bild på huvudet. Jag fick komma tillbaka några dagar senare. Då slumpade det sig att det va läkaren på mvc som gjorde ultraljudet (underbar människa) och han såg även könet på ungen. Denna gången va inte DD med och när jag kom ut och gick över Stora Torg ringde jag och sa att v skulle få en liten Minus (vårt pojknamn). Läkaren reflekterade lite över att vi blivit flyttade tre veckor och frågade om jag va orolig eftersom detta va tredje gången vi fick komma på ultraljud. Jag sa att jag va inte det minsta orolig och han sa att det är bra, för då brukar det gå vägen.

Jag va på en kurs i Stockholm när jag kände de första (och troligtsvis de enda) puffarna i magen.

Att vi blev backade tre veckor så där bara gjorde att man hamnade i en lunk av att ”ja ja, det kommer snart, han va ju liten” när det gällde det mesta. Att jag inte kände mer fosterrörelser va ju inget konstigt. Litet barn och det gamla hederliga ”det finns så gott om plats för barnet att röra sig på” gjorde att jag inte ens reflekterade över det. Å jag hade ju känt puffar i alla fall.

En helg va vi uppe på landet med DDs familj. Vi skämtade om att DD va så seg med detta att vi skulle köpa barnvagn (vi va då i vecka 23 enligt ultraljudet). Vi skrattade alla och sa att ”med ett så litet barn räcker det med en midjeväska”. Man kunde känna rörelser utanpå DDs systers mage och de hade fått lyssna på hjärtljud ganska tidigt på mvc.

Jag fick ett kraftigt hugg i magen den helgen och svärmor blev orolig men jag sa att det va ingen fara. Hon sa att blir det mer måste jag kolla upp det pga fästingar och grejer. På vägen hem krampade det lite mer och jag började fundera på när jag egentligen hade känt något sist. Tre veckor sen? På måndagen fortsatte kramperna komma och min kollega sa att det är nog förvärkar. Hade jag aldrig hört talas om. Vi ringde sjukvårdsrådgivningen på kvällen och fick tipset att dricka något sött och kallt, lägga sig på magen och sätta en elektrisk rakapparat mot magen för att få respons. Vi testade men inget hände. ”Han sover gott” sa vi men vi kom överrens om att jag skulle gå till mvc på morgonen för krampernas skull. ”Ring om det är något” sa DD på morgonen och sa att det är lugnt. Jag sprang dit innan jobbet och mötte två kollegor på vägen. ”Ska bara kolla varför det hugger i magen” sa jag. Detta va en tisdag om jag minns rätt.

Förklarade i receptionen varför jag kom dit och fick träffa min barnmorska ganska snabbt. Hon skulle lyssna på hjärtljud men hittade inga. Inte ens då blev jag orolig. ”Han är ju så liten” satt fast i huvudet på mig ”så det är klart det är svårt att hitta”. Hon sa att vi skulle kolla med ultraljud för säkerhets skull. Jag tror inte hon uttryckte sig så men typ. Jag satt ner i väntrummet och tyckte det skulle bli lite spännande för nu borde han ju va ganska stor i jämförelse med det förra. Blev inkallad och barnmorska som gjorde vårt första ultraljud och backade oss skulle även göra detta. I efterhand kommer jag ihåg att de inte riktade skärmen mot mig. Min barnmorska va också med i rummet och jag kommer ihåg att hon såg lite spänd ut när de började kika.

”Emma. Det ser tyvärr ut som om det har hänt något här” sa barnmorskan. Hänt vadå, undrade jag. Jag hann tänka på både tvillingar och jättestort barn innan hon la handen på min arm och sa ”jag är ledsen.” Där blev det svart. Jag tror jag skrek nej rakt ut.

Min barnmorska kom fram och sa att hon skulle ringa DD. Jag minns inte mer men kommer ihåg att hon kom in igen och jag sa att han hade nytt nummer till jobbet. Hon gick ut igen. Jag vet fortfarande inte vad hon sa till honom. Jag tror vi gick tillbaka till hennes rum, genom väntrummet där alla glada gravida satt och fick se en hysterisk gråtande tjej ledas av sin barnmorska. Jag vet inte riktigt vad hon sa men kommer ihåg att hon sa att DD skulle hämta mig och vi skulle åka upp till sjukhuset och de skulle göra ytterligare ett ultraljud men detta va bara rutin och jag skulle inte få några falska förhoppningar.

Jag gick upp till jobbet för att hämta en jobbmobil för min funkade inte och jag ville inte vänta på mvc på DD. Så jag gick upp till jobbet. Möttes av mina kollegor och fick typ ur mig att ”det sket sig”. Fick några kramar tror jag, tog en mobil och gick ut. Ringde DD och satte mig på ett staket och väntade. Vi sa nog inget alls i bilen upp till sjukhuset.

Vi möttes i dörren på förlossningen och fick snabbt komma in på ultraljud. Jag ville inte titta på skärmen. DD tittade. Minus va liten som i vecka 19. De försökte ta ett fostervattensprov men fick inte alls ut mycket fostervatten. När de stack den nålen genom magen tänkte jag bara att detta ska jag aldrig mer göra. Fick lämna blodprov och fick några tabletter jag skulle ta som skulle hjälpa till att göra kroppen mogen för förlossning och sen skulle vi få komma tillbaka dagen efter kl 8 på morgonen. Jag sa att jag inte ville hem utan att de får lösa detta nu. De förklarade att såhär tidigt i graviditeten är inte kroppen mogen för förlossning och de gör inte ett snitt för det är bäst för kroppen med en vanlig förlossning. Vi fick åka hem och hon sa att jag ev skulle börja blöda men det va inget farligt. Farligt? Nej, det är ju redan kört, tänkte jag.

Jag vet inte om vi började ringa familj och vänner direkt eller om vi somnade och det enda samtal jag minns va det till Mia. Hon svarade inte så jag ringde Johanna istället och frågade om hon visste va Mia var. De va på stranden ihop och jag sa att Minus va borta. Vi gick till Johanna och kollade på fotboll på kvällen men gick hem tidigt och sov. Jag fattar fortfarande inte hur vi lyckades somna men jag sov hela natten. Vi blev lite sena upp till förlossningen.

Jag va helt oförberedd på vad en förlossning innebär och även om jag fick all smärtlindring i hela världen gjorde det mer ont än Kicken och Kackas förlossning ihop. I alla fall nu när man tänker tillbaka. Lilla Minus kom på eftermiddagen och de frågade om vi ville se honom när de hade fixat till honom. Jag va skeptiskt för jag visste inte alls hur ett barn så litet i vecka 26 skulle se ut. Jag fattade inte att det va ett riktigt barn. De kom in med honom i en filt och vi fick hålla honom. Jag tror dock bara att vi tittade på honom. Jag blev mest fascinerad av att han hade fingernaglar. Han va ju så liten. 405 gram och 25 cm kort. Men så är ju inte hans föräldrar de längsta i världen heller.